Hanteringen av coronapandemin var otillräcklig och präglades av sen hantering, slår kommissionen fast i sitt andra delbetänkade.

”Svensk coronahantering präglad av senfärdighet”

Coronakommissionens rapport om hur svenska myndigheter arbetade med pandemin, som offentliggjordes fredagen den 29 oktober, kan sammanfattas med att den präglades av senfärdighet. ”Åtgärderna under pandemins tidiga skede lyckades inte stoppa eller ens kraftigt begränsa smittspridningen i landet, skriver kommissionen.

Sveriges beredskap var i princip ”obefintlig” när pandemin bröt ut våren 2020 och åtgärderna kom sent enligt kommissionen. Den 1 februari klassade regeringen i enlighet med Folkhälsomyndighetens hemställan Covid-19 som en samhälls- och allmänfarlig sjukdom. Men efter det har inte kommissionen hittat några regeringsbeslut om förberedande åtgärder. ”Efter en ytterligare granskning återstår det för kommissionen att bedöma om februari 2020 varit en förlorad månad”, skriver kommissionen.

Att bygga upp provtagningskapaciteten tog för lång tid – ”väsentligt långsammare i Sverige än i jämförbara länder, till exempel Norge, Danmark och Finland” står det i rapporten.

Kommissionen väljer att kalla det för ett ”haveri” om den tvist som uppstod om pengar och ansvar, vilket gjorde att den storskaliga provtagningen inte kom på plats förrän efter det att den första vågen var över. Enligt rapporten stod det klart att det var regionerna som var ansvariga för testningen.

Brist på skyddsutrustning
Enligt kommissionens ordförande Mats Melin var Sverige så illa förberett att följderna blev allvarliga. ”De åtgärder som sattes in i början på mars var både otillräckliga, sena och förmådda inte att kraftigt begränsa smittspridningen”, säger han.

Sveriges beredskap var alltså i princip ”obefintlig” vid utbrottet slår rapporten fast. Istället gällde ”just-in-time” vilket betydde att aktörer skulle ha så små och effektiva lager som möjligt. Bristen på skyddsutrustning blev så akut att personal tidvis var tvungen att arbeta utan adekvat utrustning.

Regeringen tog inga initiativ till att undersöka kommunernas behov av skyddsutrustning i början av pandemin, inte heller gjorde svenska myndigheter det. 

– Socialstyrelsen hade inga kanaler för att ta reda på hur det stod till i kommunerna, i deras äldreomsorg. Först i april fick länsstyrelserna i uppdrag att sammanställa kommunernas behov. Det ledde till att vi hade en akut brist på skyddsutrustning under i stort sett hela den första vågen. Och det fick förstås konsekvenser för såväl enskilda arbetstagare som för vårdtagare, säger Mats Melin.

”Imponerande bedrift”
Den svenska sjukvården klarade att ställa om till covidvård och har gett vård efter behov trots dålig beredskap och brist på personal. 

– Det är en imponerande bedrift och i stor utsträckning de anställda förtjänst, säger Mats Melin.

Men priset har varit högt enligt kommissionen. Från början var det en omställning som gjordes trots att det inte fanns inövade pandemiplaner. Det resulterade i stor press med bristande tillgång till skyddsutrustning och stor oro över egen smitta. Personalen har utnyttjats till bristningsgränsen för att klara pandemin.

– Omställningen har skett till priset av en hårt ansträngd personal. Tillgången till lokaler och personal måste ingå i en framtida pandemiberedskap, säger Mats Melin.

Fotnot: Rapporten som presenterades 29 oktober var det andra delbetänkandet. Slutrapporten kommer att lämnas 28 februari 2022.

Läs hela rapporten

Läs första delbetänkandet

Branschorganisationen för producenter, importörer, grossister, återförsäljare och utbildningsföretag för personlig skyddsutrustning.

NSA, Box 22 307, 104 22 Stockholm | Telefon: +46 (0)708-97 67 56

Powered by Brasab